Saturday, March 5, 2011

Half a life


Mats and I got married on a rainy march 5th, 1988 in my hometown Mantova. We were so happy that we felt no rain and we did not even notice that Italy was already in full spring bloom. My white shoes were a size too small, I did not notice that either. I had bought the cheapest pair of white high heels I could find since all I had owned for the past two years were plastic flip flops, punjabi suits and saris and I did not expect to put on a pair of white high heels again, which I never did. I was fresh from India and I wanted to marry in a white sari and flip flops, but family and friends caught hold of me as soon as we announced that we wanted to marry and for the coming five weeks I was everyone else's wedding projekt. So I married with a perm, tons of make up, a white satin dress with a huge bow on my behind and those high heels. People say it was a lovely wedding...I do not remember much. Mats and I invited everyone we met and it turned out to be 195 italians, 5 swedes and a few other foreighers. People dropped in from the street and ate of our buffét, we liked that. Today we have been married for 23 years, it is exactly half of my life. I have lived with Mats for half of my life! It has been good years and I am thankful. At the risk of being almost too sweet I publish OUR song since a very long time, If I should be left behind by Bruce Springteen.

Io e Mats ci siamo sposati il piovoso 5 Marzo, 1988 nella mia cittá natale, Mantova. Eravamo cosí felici che non ci siamo per niente resi conto della pioggia. Non ci siamo nemmeno resi conto che la primavera era scoppiata nel nord Italia e io non mi sono resa conto del dolore causato dalle scarpe che erano una taglia piú piccola dei mei piedi. Avevo comprato le scarpe bianche con tacchi piú a buon prezzo che avevo trovato. Per gli ultimi due anni non avevo portato altro che ciabatte di plastica infradito e non avevo in progetto di indossare scarpe bianche con i tacchi nel prossimo futuro, non l'ho infatti mai piú fatto. Ero fresca fresca dall'India e volevo sposarmi in un sari bianco e con le infradito di plastica, ma appena abbiamo annunciato che volevamo sposarci, parenti e donne varie si sono impossessate di me e nelle prossime cinque settimane sono stata il loro progetto matrimoniale. Cosí mi sono sposata con la permanente, quintali di trucco, vestito bianco di raso con un immenso fiocco sul didietro ed appunto i tacchi alti. Non ricordo molto del matrimonio, ma mi si disse che fu piacevole. Io e Mats avevamo invitato tutti quelli che incontravamo ed alla fine sono venuti 195 italiani e 5 svedesi, piú qualche straniero. Dalla strada entrava gente a mangiare dal nostro buffét, ci faceva piacere. Oggi siamo sposati da 23 anni, esattamente la metá della mia vita. Vivo con Mats da metá della mia vita! Sono stati anni buoni e sono grata. Correndo il rischio di confinare con il sdolcinato pubblico quella che è la NOSTRA canzone da tanti anni, If I should be left behind di Bruce Springsteen.


8 comments:

magdalena said...

oj vad vackert!!! tänk när man fått leva längre med sin älskade än utan! det är något att se fram emot!!!

önskar er en alldeles sagolik och vacker dag!

kram magdalena

Fatima said...
This comment has been removed by the author.
Fatima said...

Åh vad fint du skriver Roberta. Det är inte utan att man får en liten tår i ögat. Finns inga foton från er bröllopsdag att dela med sig av? Kärlek är det bästa som finns. Och jag var ju såklart tvungen att räkna ut hur gammal jag kommer att vara när jag levt halva livet med Tommie (svar:36 år). Några år kvar, men jag ser fram emot det.

Ha en fantastisk dag!
kramar från romantikern

Il Viaggio said...

Tack Magy och Fatima, ni har så fina äktenskap ni med. Ni är båda härliga! Kramar till er. Jag la till bilden för dig Fatima (kika på midjamåttet :D)

Fatima said...

Tack för bilden. Vad fint! Jag tog en titt på midjemåttet, ser ut som idag tycker jag =)

EbonIvory said...

Auguri Roby e Mat

Silvia O. said...

Congratulazioni ad entrambi! Ottimo traguardo (intermedio, ovviamente, vi aspettano ancora molti molti molti altri traguardi!).
Sono sempre affascinata dagli intrecci della vita che portano due persone nate e cresciute così lontano nello spazio e su terreni culturali diversi a trovarsi, chissà dove, chissà quando, e a scegliere di condividere ciò che sono e ciò che saranno.
Un abbraccio, Roberta!

red_fox said...

Un abbraccio fortissimo a te e a Mats. Siete sempre bellissimi.