När jag läser Montecore blir jag både irriterad och frustrerad på Khemiri. Jag ser att han är smart och även rolig. Jag kan till och med förstå varför han skriver som han gör. Men det är något med hans sätt att använda språket som får mig att komma igång och vilja svära ljudligt. Det är inte första gången detta händer mig, att jag vill svära ljudligt, alltså. När språket används för språkets eget skull och inte som ett redskap för kommunikation, som en bro...får jag onda vibbar. När jag läser en bok söker jag efter ett triangeldrama, ett bra möte mellan författaren, berättelsen och migsjälv. När det bara är en egotrippad språklek, hur smart och komisk det än må vara, känner jag att författaren... skiter helt och hållet i mig. Triangeldramat är mellan författaren, språket och berättelsen. Då blir jag sur. Vem nu är det som är den egotrippade kvarstår givetvis att diskutera...

Khemiri in Montecore mi irrita. Vedo anch'io che è intelligente ed anche divertente. Riesco addirittura a comprendere perchè scrive in quel modo. Ma c'è qualcosa nel suo modo di usare il linguaggio che mi fa andare in bestia e mi da una gran voglia di dire parolacce. Non è la prima volta che mi capita, il fatto di voler dire parolacce, intendo. Se il linguaggio si usa come fine a se stesso e non come strumento di comunicazione, come un ponte...comincio a scalcitare. Leggere un libro è per me un incontro a tre. Un buon dialogo tra l'autore o l'autrice, il racconto e me, la lettrice. Quando invece si tratta di un gioco di parole egocentrico, anche se parole intelligenti e divertenti, mi sembra che all'autore non importi un c...o di me e mi fa sentire tagliata fuori. L'incontro a tre è piuttosto tra l'autore, il SUO linguaggio ed il SUO racconto. Ed allora vado in bestia. Logicamente rimane da discutere chi sia il vero ecogentrico in questione...

Khemiri in his book Montecore, irritates and frustrates me. I can also see (as many others do) that he is both intelligent and funny. I can even stretch myself to understand why he writes as he does. But there is something in his way of using the language that gives me a vicious desire to swear loudly. When an author uses the language as language in itself and not as an instrument to communicate, like a bridge, I get weird vibrations in my guts. To me reading a book is like a triangle-drama, a close encounter among the author, his/her story and myself, the reader. But when the author engages in a self-centred wordgame, as smart and funny that might be, I get the sense that he doe not give a s...t about me. The encounter is among him, his language and his story. That is when I get mad and feel left out. Of course one might start wondering who is the real self-centred character here...